Tove bor på landet med farsan, en opålitlig skiftarbetare. Syrran har flyttat hem igen, är arbetslös och orkeslös och mest bara ligger på sitt rum. Tove rör sig liksom viljelöst mellan den fasansfulla högstadiemiljön som präglas av övergrepp, kaos och pennalism, hemmafester hos skitiga killar i skitiga hus med bedövande sprit, och hemmet, som hon vill vara i så lite som möjligt. I byn bor de samhällsfrånvända, dårarna och andra udda existenser.
Hur ska man gå genom dagarna? Hur kommer man någonsin härifrån? Går det att tro att några av alla händer kan vara kärleksfulla? Jag går och lever är en fruktansvärd käftsmäll, skoningslös, det är så hårt i den här världen, och fult och våldsamt och hopplöst. Men Tove har en styrka och Unges säregna röst och stil mejslar fram hennes väg genom dagarna som går, och visar på en livsnerv genom hela skiten. Och en öm blick växer fram utefter sidorna och bokens dikesrenar.