Förtvivlad ropar du:
Var är det visa ordet,
som ensamt läker världens
förgiftade sår?
Och var är tanken,
å ge oss tanken,
som leder ut ur tiderna,
där dödens ande rår!
Så lyder första versen i Var tyst, ha tillit ur samlingen De sju dödssynderna. Den publicerades postumt 1941 och dikten är sannolikt skriven mitt under brinnande krig. Men trots lång tid av fred i Europa talar den nog ännu till många av oss fortfarande drabbas vi av omvärldens prövningar, fortfarande har vi behov av tröst. Därför får denna dikt avsluta samlingsvolym II, som har fyllts med lyrik där Karin Boyes typiska symboler står i fokus: Här möter vi naturens växtkraft och dras med i den ständiga rörelsen framåt. Och här växer träden, ömsom lugnt och stilla, ömsom pinade och krökta.