Sara Lidman (1923–2004) räknas som en av romankonstens stora förnyare i den svenska litteraturhistorien. Mindre känt är hennes stora intresse för kläder och textil formgivning. Hon tänkte, skrev och levde i det textila. I en dröm ser hon för sig Selma Lagerlöf iförd en chockrosa sidenkrinolin. I en tidig roman talar en av huvudpersonerna ”i vågor av mjukaste sammet”. Sömnad, hantverk och klädesplagg blir en del av romanernas formspråk, alltmer framträdande genom åren. Hon klär på språket; ger varje berättelse en originell och välskräddad språkdräkt.
I boken Sara Lidmans språkdräkter följer litteraturforskaren Annelie Bränström-Öhman och bildkonstnären Maria Sundström tygspåren genom Lidmans författarskap, främst genom mästerverket Jernbanan. Det handlar om den unge hjälten Didrik som rider in i historien på sin svarta häst, iförd en röd bussarong, och senare ikläds en brudgumskostym i vit vadmalsväv – samt om två sidenklänningars märkliga öden och färdvägar.