De ceremonier som kantar en människas väg till den sista vilan har under årtusenden präglats av en strävan efter en värdig inramning. I stormaktstidens Sverige var begravningen ett betydelsefullt evenemang där samhällets elit gavs tillfälle att synliggöra och befästa sin sociala position. Man använde en påkostad rekvisita bestående av bland annat professionellt utförda textilier, vilka bidrog till att ge arrangemanget en symbolbärande inramning. Med heraldiska vapenbilder utförda i ett exklusivt reliefbroderi med guld- och silvertråd manifesterades den avlidnes grevliga och friherrliga titlar, för att på så sätt markera hans position i den sociala eliten. Det symboliska budskapet förmedlades inte bara genom fanornas heraldik och inskriptioner utan även genom deras förhållande till ett samtida stilideal där de ornamentala inslagen och det broderitekniska utförandet var av betydelse. Broderierna tillverkades på beställning och arbetet utfördes av pärlstickare. Efter begravningen placerades många fanor som minnesmärken vid gravarna. Andra återanvändes senare genom att broderierna flyttades över på nytt tyg för att nu fungera som dekor.
I De hädangångnas heraldik undersöks tillverkningen och bruket av de länsfanor som användes av manliga medlemmar av den svenska betitlade adeln i samband med begravningar. Boken skildrar inte bara ett textilt hantverk och dess utövare, utan även de avlidna männen, deras familjer och det samhälle de var en del av.
Cecilia Candréus är textilhistoriker, verksam vid Uppsala universitet. De hädangångnas heraldik är hennes doktorsavhandling.