Aase bor ingenstans, inte ens i dagboken eftersom en kritikerkår får psykbryt på den och tycker att Aase Bergs Jag är aldrig hemma bör bli spiken i kistan för hela dagboksgenren.
Samtidigt som en kritiker kallar henne och hennes kompisar för bortskämda borgarkärringar dör en alldeles för ung, underbetald och hårt knegande vän chockartat av arbetsrelaterad utmattning.
Ursinnet växer, försöken att hitta ett hem trots kaospersonlighet, flackande tillvaro, strulande ungar och alldeles för mycket jobb är konstanta, liksom besattheten av hästarna.
Men en ny liten varelse från djurriket skapar en sorts lugn. Det är nog inte långt kvar. Snart är vi kanske hemma._ _ _
”Aase Berg klafsar genom den svenska litteraturen beväpnad med en lövblås som hon har smygladdat med arsenikspetsad fittsaft.” – Martina Montelius
”Helt sinnessjukt bra! Hon är fan bäst!”– Linda Skugge